Två bilder från Sixtens veterinärbesök idag. Rockigt bandage eller hur?!
Jag insåg i mitt förra inlägg att jag kanske lät lite väl dramatisk och vill poängtera att ingenting är hugget i steg. Än har ju ingen dött, haha. Nej skämt åsido. Det kan bli så att vi får lägga hoppningen på hyllan, eller i alla fall dra ner på antalet hoppass ganska rejält, men det är alltså inget som är helt definitivt. Skulle det fortfarande fungera att hoppa och visa sig att Sixten kommer hålla för det så kommer vi göra det. Däremot kommer jag att välja mina tillfällen betydligt bättre.
Jag har i alla fall tagit beslutet att oavsett hur det blir så lägger vi Team chasingen på hyllan och fokuserar på det mer klassiska ridandet. En tanke som jag haft sedan innan då jag tycker att vi har fått ut det jag ville av sporten. Vi har fått med oss självförtroende, bjudning och tempo och en hel del miljöträning. Nu gäller det för oss att istället tänka mer långsiktigt och lägga upp träningen på ett så hållbart sätt som möjligt.
Innan vi drar några förhastade slutsatser ska vi nu följa våra hemgångsråd och hoppas på en bra igångsättning. Därefter får vi ta det steg för steg. It´s not over ´till it´s over som man kan säga, och ger upp gör vi inte i första taget. Och dressyr är inte så illa trots allt.