Snart två dygn har gått sedan Ginnie lämnade oss och jag har tagit god tid på mig att tänka och fundera innan jag skriver detta inlägg. Jag har inte vetat hur jag ska börja eller sätta ord på de känslor och tankar som farit genom mig. Det är en lättnad samtidigt som det är en oerhörd sorg att onsdagen har passerat. Sedan vi fick beskedet för drygt en månad sedan har varje vaken minut ägnat henne en tanke. Jag har skrattat gråtit och haft total panik över att förlora henne. Det har varit svårt att försöka agera som vanligt när vi hela tiden har gått och väntat på att dagen skulle infinna sig. Nu har den både varit här och passerat. Jag har haft en månad på mig att berarbeta sorgen. Jag har hunnit vänja mig vid tanken. Men det är svårt att sörja någon medan han eller hon fortfarande har funnits här och gått att både se och ta på. Jag har levt på hoppet att ett mirekel skulle inträffa även om jag vetat att chansen varit obefintlig. Såhär efteråt blir det på ett helt annat sätt. Nu handlar det istället om att acceptera det som hänt och att hitta ett sätt att gå vidare.
Dagen gick skönt nog helt enligt plan. Vi var alla överens om att det viktigaste var att Ginnie inte skulle märka att det var något på gång. Vi betedde oss som vanligt hela vägen. Under dagen var jag i hagen för att mysa, och föreviga de sista timmarna genom min kameralins. Det blev en fin sista dag hästarna hade tillsammans. Vädret var strålande, gräset var grönt och det fanns en lugn och trygg känsla i hagen. Ginnie och Sixten betade tätt tillsammans precis som vanligt. En perfekt sista dag och ett fint avslut av ett av de bästa kapitlen i mitt liv. När vi sedan åkte tillbaka på kvällen tog vi ut hästarna och borsta de tillsammans. Sedan sadlade jag på Sixten och red åt ena hållet och mina föräldrar ledde på Ginnie på transporten och åkte åt andra. Det blev inget tungt hejdå, inga tårar eller konstigheter. För som jag sa, vi ville ha det precis som vanligt och inget annat. Hon skulle inte behöva förstå och inte heller Sixten. Resten hade också gått bra. Hon förstod inget ända in till slutet och det kändes som ett värdigt avslut.
Sixten och jag red tillbaka till stallet och han fick komma ut i hagen med sin nya flock. Det gick lugnt och smärtfritt och han verkade trivas bra med en gång. Han har gått tillsammans med hästarna i den nya flocken tidigare och de har stått tillsammans i stallet i flera år. Att Sixten fann sig så snabbt kändes riktigt skönt. Nu börjar ett nytt kapitel i hans liv. Lite som att flytta hemifrån igen. Han och Ginnie har varit tighta sedan de fick återförenas efter hans avvänjning som föl. Nu får han stå på egna ben igen och bli mer självständig. På samma sätt som ett kapitel i våra liv avslutas så börjar ett nytt. Nu ska vi blicka framåt, ta med oss allt vi lärt oss och upplevt och försöka göra framtiden till vår egen. Ginnie kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan och nu får hon beta vidare på de gröna ängarna min vita sagohäst.